lördag 31 mars 2012

Rapport från plantskolan


Snörvel, snörvel... Idag är en sjukdag. Flunsan slog till och jag gör inte mycket idag. Men jag har betraktat och vårdat mina frön som har börjat gro - jippi! Allt gror inte ännu, vissa sorter står det att kan ta upp till 4-5 veckor innan de gror. Men på en dryg vecka har ändå lite grönt börjat sticka upp. 

Det som kommit längst är luktärterna, den vanliga sorten. Har en lågväxande sort också men de har inte alls spruckit ännu. Persiljan har börjat gro, några frön i alla fall, basilikan och kryddtimjan lika så. Kryddsalvia har inte alls spruckit och rosmarin, som det står att kan ta 4-5 veckor att börja gro, visar några blad men man kan ju fundera om det faktiskt är det som gror eller något annat... Men det visar väl sig.

Det är lång väg ännu innan jag har några plantor men roligt att se att det spirar lite i alla fall!

onsdag 28 mars 2012

Vårens första


Med förmåga att söka upp de soligaste och varmaste platserna på vår gård
trots att snön ligger kvar på sina ställen och mörka moln tornar upp sig
fick vårens första nässelfjäril mig att le
Det är väl så man ska leva livet?
Leta upp de soliga ställena
och njuta av dem
Trots att snö och kyla finns
och mörkret gör sig påmint
Kanske ändrar det inte vårens och livets gång
men gör det lite roligare - och soligare!

tisdag 27 mars 2012

För mycket packning?


Sitter ute på vår bänk och njuter av vårsolen och tofsvipan som flyger och sjunger sin vårsång på åkern framför vårt hus. Har just lärt mig deras läte och vet att det är ett säkert vårtecken när tofsvipan kommit. Om du undrar hur den låter och ser ut kan du titta och lyssna här. Men mina tankar idag vandrar iväg till något helt annat, något som jag länge har funderat på och som nu och då kommer upp igen. Primärt handlar det kanske om ekumenik men på ett djupare plan om hela min tro.

Vi är många idag tror på något mer än det vi ser. Vi är också många som längtar också efter att få fördjupa vår tro. Men tyvärr skräms många iväg från en församlingsgemenskap av kyrkornas upptagenhet med sina egna "kläder", den form man valt att utöva och uttrycka sin tro på. Vi lägger ner mycket tid på att diskutera uttrycksformerna för vår tro, vad som är rätt eller fel. Men jag tror på fullaste allvar att det inte har någon betydelse om vi står upp och högljutt ropar halleluja när vi ber eller om vi stänger in oss i vår kammare. Inte heller om vi står upp när vi läser vår trosbekännelse eller sitter ner. Om vi kysser ikoner, gör korstecken eller tänder ljus. Jag tror att det behöver få finnas olika uttrycksformer, för vi är olika som människor. Det finns också djupare teologiska frågor som vi sätter ner stor möda på att bena ut och diskutera, och självklart ska vi, och får vi, göra det. Men i allt detta glöms kärnan lätt bort och blir något sekundärt, som ju borde vara primärt. Om vi i vår längtan efter en sann tro skulle fokusera mer på kärnan, ursprunget till vår tro, tror jag att vi kommer närmare varandra och närmare Gud. 

Jag hör nu till en pingstförsamling, har tidigare hört till baptisterna. Men med åren har dessa "kläder" blivit mer oviktiga för mig. Missförstå mig inte nu, jag tycker väldigt bra om både dessa trosinrikningar och kommer antagligen i fortsättningen också höra till någon av dem. Men de är just det - trosinrikningar, de är inte Gud, de är inte tron i sig. De är det sätt jag väljer att utöva min tro på. Ser man historiskt på det så har både lutherdomen och baptismen och inte minst pingströrelsen en relativt kort historia bakom sig om man tänker på den kristna kyrkan som helhet som ju har 2000 år på nacken. Lutherdomen har funnits i ca. 500 år, baptismen 400 år och pingstvännerna 100 år. 

Men vad är kärnan då? För att vara kristen ska man enligt bibeln: med sin mun bekänna och i sitt hjärta tro att Jesus är herre och att Gud har uppväckt honom från det döda (Rom 10:9). Så enkelt är det. Varför gör vi det så svårt? Sedan ska vi hålla buden, varav det viktigaste av dem alla är "Du skall älska din nästa som dig själv" (Mark 12:31). Sen kan man göra mycket annat för att fördjupa sin gudsrelation och relationen till sina medmänniskor. Men egentligen så är det här kärnan, det som allt utgår ifrån och som allt ska relateras till.

Mycket av det som håller oss ifrån varandra som kristna idag har inget att göra med det som är det väsentligaste, med kärnan. Varför låter vi det vara så? Jesu bön (Joh 17:21) om att vi alla ska vara ett handlar inte om att vi alla ska tycka och tänka lika, men att vi alla ska inse att vi ryms i Guds stora famn - allihop. 

Känner mig liten i de här sammanhangen. Vet att många kloka har tänkt stort och mycket om det här tidigare. Men jag tycker ändå att det går lite för långsamt... Min dröm är en kristen enhet där vi lägger av oss allt ovidkommande, respekterar varandras sätt att utöva vår tro och månar om att andra, de som längtar och vill, ska hitta Gud och en församlingsgemenskap. Vi som är aktiva i församlingar borde se över vad vi håller på med. Är det relevant eller är det ett uppehållande av tradition? Välkomnar vi människor till församlingen i enlighet med bibeln eller har vi egna kriterier för när man får vara med? Jag skulle vilja skala av så mycket onödigt som möjligt för att göra vår vandring här på jorden tillsammans lättare och roligare! 

Ja det var dagens funderingar - aningen ljusblå kanske - men uppriktiga! 

torsdag 22 mars 2012

Livets krydda


Vi kan krydda livet på många sätt... Ett sätt som jag brukar krydda det på är att förgro frön som jag sedan planterar ut - DÅ när det är tillräckligt varmt ute. Förutsatt att de överlevt min behandling under våren. Men det är onekligen något livgivande i att se frön gro och bli till en planta som sen ger blommor eller föda.

Jag har i många år drömt om en kryddträdgård. Där skulle jag odla kryddor, ha en bänk att sitta på, njuta av doften från kryddorna och filosofera kring livet... :) Bänken är klar men kryddträdgården är det inte. Men NU har jag sått frön till ett flertal kryddväxter och bara det blir vår och sommar SKA kryddträdgården bli av!

Har du odlat kryddor? Har du tips att dela med dig av till en amatör som mig? Snälla, snälla, skriv dem här så jag får ta del av dem och så jag kan komma tillbaka och läsa dem sen igen - minnet är bra men kort, så att ha tipsen samlade på ett ställe vore bra. Jag lovar att rapportera hur förverkligandet av kryddträdgården framskrider. Har du även tips på hur man sparar kryddorna och vad man använder dem till mottas de också med tacksamhet.

När jag nu sitter och skriver det här flyger vårens första svan över huset, trumpetande sin vårhälsning och landar på åkern! Solen börjar titta fram bakom molnen och jag ska ta mig en tur till något loppis i stan, bara för kul.

Ha en bra dag
- och tack för fina, varma kommentarer till mitt senaste inlägg, de värmde gott!

måndag 19 mars 2012

Närhetens mirakel


Att vara nära
så nära att man hör hjärtats slag
så nära att inga ord behövs
ger helande
för sargad och orolig själ

Hur det sker
vad som händer 
i närheten
kan orden inte förklara

Inget har till det yttre förändrats
Frågorna har inte fått svar
hindren har inte undanröjts

Men närheten i sig
tänder hoppet
och släcker orons eld
driver iväg vår rädsla
och blir till ett mirakel