Ulligt gulligt!

Naturmaterial är sköna, till en av favoriterna hör ullen. Vi har fått låna några får en par somrar nu och det är trevligt att ha dem på vår gård. Jag har även fått lite ull av fårägarna som jag provat karda och tova, det doftar gott om händerna när man jobbat med ullen och de blir så mjuka av ullfettet. Några större alster har mina egna tovningar inte lett till, men blev i veckan tipsad av en god vän om möjligheten att sticka och tova. Hittade sedan tov-garn (heter det månne så?) från Replot på Ekosoppi i Vasa och provade att sticka ett par stora sockor som sedan tvättades i 60 grader i tvättmaskin. De blev faktiskt helt bra, var lättare än jag trodde och blev en lämplig födelsedagsgåva.

Frunch

Sov länge, kylskåpet gapade tomt, tog mig så småningom ut till närmaste affär för att köpa mjölk - men det blev lite mer...
Dukade upp en frunch för mig och barnen, gott bröd, pålägg, juice, melon, yoghurt... Det blev uppskattat!
Eva Cassidy sjöng för oss, vi åt och njöt.
När barnen fått sitt, var nöjda och mätta, satt jag kvar och bläddrade i en nyinköpt trädgårdstidning och fick en briljant idé till vår gård... men om och när den idé förverkligas återstår att se (vi har ju lite andra projekt på gång...)
Men min slogan idag får bli: Fler lata mornar åt folket!

Att vara ledig

Att sakta in och låta tiden hinna ikapp
Att se en film på förmiddagen
Att gå med äldsta dottern på stan och äta god sallad
Att strosa omkring i kreativa butiker
Att köpa fastlagsbullar
Att njuta dem hemma med te och trevligt sällskap
Att sticka en stor socka
Att inte ha så mycket man måste göra, men ändå göra en del
- då är jag ledig

Ett litet frö av hopp

Vi hade ju pratat om att vi skulle så frön till sommarens blommor och hon hade redan flera gånger frågat om NÄR. Efter att ha fört de äldre syskonen till stan så stannade vi vid en affär och inhandlade de frön som vi bestämt oss för:
Ringblomma
Gurkört
Sockerärta
Indiankrasse


Följande dag tog vi fram de urtvättade saftburkskrukorna som redan stått och väntat en tid på sin uppgift, några torvkrukor fick vi ta till också för att det skulle räcka till alla sorter. Jord fylldes i och hon vattnade lite innan fröna omsorgsfullt planterades ett och ett. Fröna såg så lustiga ut, vissa små och svarta "som bajs", andra såg ut som små maskar, vissa stora och släta, andra igen stora men skrynkliga.

Glasspinnar med namn på sattes i krukan för att vi ska komma ihåg vad som är sått just där. Lite vatten på och så i fönstret med hopp om tillräckligt med ljus.

Kanske vi är lite för tidigt ut funderar jag, men hon menar att februari faktiskt är den sista vintermånaden och att det nog är hög tid att så.


Nu återstår bara det svåra - att vänta!

Te

Att något kan vara så gott och livgivande som en kopp te?

Det är inte bara själva teet, det är hela begreppet.
Det känns avslappnande bara i sig att se orden:
EN KOPP TE....

En kopp te passar alltid.
Tillsammans med en vän eller när man vill vara ensam.
En tekopp i handen och ett ljus på bordet
- det minskar garanterat stressen.

Tekoppen gör mig sällskap många gånger per dag,
ibland i flykten på jobbet
- ibland i lugnet här hemma eller hos en vän.

Här hemma har jag en favoritkopp
- den i glas som jag fått av mamma.
På skären är det i de vita IKEA-kopparna som teet smakar bäst.
I Monäs de gamla orangea kopparna
som har varit gammel-faster Bertas.
Hos mamma de bulliga kopparna med fruktmotiv på.

Jag vet att det är lite omständigare för alla kaffedrickare att koka te när det är fikapaus - men jag byter aldrig dryck!
Jag vill avsluta med ett citat av min kära syster:

I livets grå vardag lyser ett hopp
som skapas av vatten, teblad och kopp

Vintervitt

Vinterns hittills vackraste dag tog vi oss ut till sommarstugan.
Snön droppade från taket och solen värmde.
Vi njöt av vintern och längtade efter sommaren.

Vackra isblommor

Tallbarr i vinterskrud

Alarna vid lilla stranden

Träd mot väststranden har gallrats ut

Huset väntar på byggarbetarna

Alla hjärtans dag!

En glad vändag önskar jag alla mina vänner!

Men mest av allt vill jag säga grattis till min älskade Filip!
Det är inte en slump att du fyller år på alla hjärtans dag,
du har det varmaste och snällaste hjärta någon kan ha!
Jag är glad att få dela mina dagar med dig!

Puss från din livskamrat!

Smurf, knorrhane eller kill

Om man ser en gul bil får man slå den som sitter närmast, ser man en gul bubbla får man slå två gånger, lika så om man ser ett rosa hus, en grön skorsten eller om klockan är t.ex. 19.19. Säger man samma sak som någon annan ska man så fort som möjligt säga smurf för att vinna, om båda två gör det så säger man knorrhane och om båda säger även det samtidigt så ska man killa den andre under knäskålen - och om båda gör det blir det oavgjort.

Barnens lekar ändras hela tiden, jag har fullt sjå att hänga med i dem! Men att barnen leker, det ändras inte. När jag var barn så var det andra lekar, ramsor och leksaker, men lekte gjorde vi också då.

Satt en dag och jobbade hemma och hade en tjock obstetrik- och gynekologibok framför mig, Agnes 8 år, kommer och lyfter upp den tunga boken och frågar vad den handlar om.
- I den står det allt om kvinnor, svara jag.
- Står det hur man leker? frågar hon.
- Nej, det gör det inte.
- Men då står det inte allt om kvinnor i den, svarar hon snabbt, för jag är en kvinna och jag tycker om att leka!
Så sant, så sant...

Våra barn leker ännu ganska mycket, på sommaren blir det mysak eller pirater vid sommarstugan, skola hör till favoriterna, butik, teater, vad som helst blir till en lek - bara man har barnasinnet kvar!

Piraterna på Kimholmen sommaren 2007

Kom, var Mitt ljus!

"Om jag någonsin blir ett helgon kommer jag säkerligen att bli ett 'mörkrets' helgon. Jag kommer alltid att vara borta från himlen - för att tända ljuset för dem som vandrar i mörker på jorden".

Orden är Moder Teresas och jag hittar dem i en bok som damp ner i postlådan här om dagen. Jag har hört och läst en del om moder Teresa tidigare, men den här boken, som är en postum självbiografi, ger en bild av en otrolig kvinna. Inte en kvinna som allt är enkelt för, hon brottas med ett stort mörker - en känsla av att Gud har övergivit henne. Men hon väljer att tolka det som sitt sätt att bära Jesu lidande på, så som han upplevde sig övergiven på korset. Jag har inte ännu läst så mycket i boken men kan inte låta bli att fascineras över henne. Tänk att vara så övertygad om sin kallelse att allt annat är oväsentligt! Att kallelsen sedan tog henne till Indien och Calcutta för att jobba med de fattigaste av fattiga är intressant, men det är nog hennes personlighet som är mest fascinerande. Styrka i svagheten personifierad!

Skidtur i vintersol

Kom hem från jobbet och solen lyste så fint över åkrarna.

Letade fram pjäxorna ur skrubben, spände på skidorna
och åkte iväg.

Njöt av solens strålar och den kalla vinden.

Flödvattnet på sundet efter helgens vindar gjorde det svårt att åka där, men det var vackert.

Vände sedan hem och ställde skidorna upp efter uthushusväggen - hoppas det blir fler turer!

Visst är det vackert med vinter och sol?

Den lilla och havet

Som jag tidigare sagt, älskar jag havet.
Havet har funnits med sedan jag var liten.
När mina föräldrar tog med mig hem från BB var det till havet de tog mig, till villan i Vexala.
Där tillbringade jag min första sommar och många somrar har det sedan blivit i Vexala och Monäs, två fiskebyar utan egentlig skärgård, mest stränder och hav. Jag vet ju inte säkert, men jag tror att detta präglat mig och min känsla för havet mycket - havets brus var min vaggsång som nyfödd!
Igår när jag stod och bakade kakor till församlingens årsmöte lyssnade jag på radion och fick då höra ett reportage från båtmässan i Helsingfors och det väckte minnen...
Vi besökte ofta båtmässan med mina föräldrar när jag var barn. Det var roligt att gå där och drömma om sommaren, fast det var februari.
Resan med egen båt som tog oss till Vexala och Monäs varje sommar - den hörde till sommarens höjdpunkt som barn.
Och tänk att det gick bra och att vi alla var nöjda att åka med? Resan tog oftast en vecka var väg och då bodde vi sex personer på en väldigt liten yta och höll förvånansvärt bra sams. Jag vet inte riktigt varför det var så, men jag tror att det kan ha berott på att vi alla tyckte om att vara ute till havs, och att det primitiva livet skalar bort en del onödigt gnällande.
Jag är glad att mina föräldrar gav mig närheten till havet redan som barn!

Du är vad du gör...eller?

Jag trivs med mitt jobb som lärare, för det mesta i alla fall. Det är ett omväxlande och stimulerande jobb som hela tiden lär också mig mycket nytt. Roligast är kontakten med studerande och kollegor, att diskutera och försöka lösa problem tillsammans. Det jag har svårast med är betygssättningen, att utvärdera och bedöma de studerandes prestationer. Jag vill ju gärna tro att alla har gjort sitt bästa och borde få det bästa betyget. Men jag vet att det är min uppgift att värdera deras prestation och jag gör det också. Men min rädsla handlar om att de studerande ska värdera sig själva utgående från mitt betyg, inte sina kunskaper. Mycket i dagens värld bedöms enligt prestationer, har du ett välavlönat jobb, en fin bil, gjort dig ett namn i mediavärlden eller på något annat sätt utmärkt dig - så är du någon! Man får gärna ha eller göra allt detta - eller inget av det, det har ingen betydelse för ditt värde. Så vill jag försöka se på alla mina medmänniskor, men frågan är om det märks? Kanske det blir lättare med åren? Jag vill hur som helst gärna tänka som Moder Teresa:

Jag ser Gud i ögonen på varenda barn... Varje människas liv är värdefullt för Gud, oavsett omständigheterna.

Vinter!!!

Snön vräker ner och landskapet bäddas in i ett tjockt, vitt täcke. Härligt med vinter, känns så länge sedan den var här på riktigt.

Mörkret, som ännu råder större delen av dygnet, blir lite mindre mörkt när marken är vit. Men mörker och kyla innebär också att man får mysa till det här inne, tända ljus och äta något gott.

Agnes bakade muffins efter maten, Runebergsdagen till ära, gården sopades och skottades och ljusen tändes. En vardagskväll kan vara riktigt skön den med.

Jag blir så glad när du skrattar!

Stoj och bus, pyjamasen ska på, tänderna är borstade och nu är det dags att gå i säng. Vi busar och skrattar en stund i sängen, plötsligt ser hon på mig med sina blå ögon och säger: "mamma jag blir så glad när du skrattar!" Glädjen känns ända in i hjärtat.

Vi kryper båda under det rosa täcket och tar fram boken hon valt för kvällen. Vi läser och funderar på vad vi ska plantera tillsammans i vår. Boken tar slut och vi flätar ihop våra händer och ber "Gud som haver", tittar ut på den mörka himlen som i kväll pryds med en halv måne. Vi säger god natt och släcker lampan.

Hon vänder ryggen åt mig men säger: "du får gärna ligga kvar en stund, det är så mysigt". Det tycker jag också, så jag gör det. Efter en stund andas hon tungt, hon har somnat. Jag kryper försiktigt ut från sängen och stoppar om henne, kysser henne på håret och går ut och lämnar dörren på glänt.

Det är nåd att få vara en del av hennes liv.

Vackra tyger

Jag är svag för vackra tyger!
Helst får det vara naturmaterial
Gärna av lite grövre karaktär och struktur
Färgerna harmoniska och givetvis gärna i blått,
men även olika naturfärger hör till favoriterna
Jag har många olika tyger i mina skåp
som jag har samlat på mig under årens lopp
Jag vet inte vad jag ska göra med alla,
men jag vill tro att jag en dag hittar en plats för dem
Här följer ett smakprov på några dun-bolster
som jag räddade ur ett hus vi rev
Vackra att se på och de har hållit i många år redan!

Vänner

Vänner är som änglar
de vandrar med dig trots att du inte alltid ser dem.
Ibland går det lång tid mellan mötena
men när vi möts fortsätter vi där vi slutade sist.
Jag är så glad för mina vänner
de gör vägen lättare och roligare att gå.

Det är sann rikedom att ha vänner!

Bastu-njutare!

Att bada bastu är något av det skönaste jag vet. Att låta värmen krypa in i kroppen och bara få slappna av. Helst badar jag i en vedeldad bastu och jag bastar året om. Bastubadande har varit viktigt i min familj, både förr och nu. Jag ska här ge en liten bastuhistorik:

Första bastun - kanske farmor och farfars som fanns längst bort i deras uthus, mörk och mysig med bastukammare med öppen spis i. Har ett svagt minne av att ha badat i den som liten.

Minsta bastun - den som pappa byggde i vårt standardhus på Alnö, ca. 1 x 1 meter, liten men den blev fort varm och passade bra för mig och min kompis.

Urtypen för en bastu - stockbastun i Monäs som farfar och pappa tillverkat från egen skog, givetvis vedeldad och med all den charm som en bastu kan ha!

Monäsbastun (tack mamma för bilden!)

Familjebastu - vår bastu här hemma, inte så fin kanske men väldigt funktionell. Här ryms hela familjen in och många bastubad har det blivit genom åren med gåtor och roliga historier berättade i värmen. Givetvis vedeldad!

Ultimata bastun - den vid sommarstugan, förknippad med sommar och bad. Först värmer vi upp oss ordentligt, sen hoppar vi i vattnet direkt från bryggan (eller fegar som jag oftast gör och använder badstegen). Att efter bastubadet sitta och svalka sig på bryggan hör till sommarens absoluta höjdpunkter.

Utsikt från bryggkanten!

Hemma!

Det känns skönt att komma hem!
Teckning med hjärtan på
Kramar
Glada ansikten
"Vi har saknat dig"
Egen säng
Brasa i spisen
Bekanta dofter
Kvällsfika
Yatzy

Hemma!

Denna text mötte mig hemma, en komplimang till oss alla!

Jag kan flyga - jag är inte rädd!

Jag har de senaste 16 åren varit rädd för att flyga, vårvintern 1993 var vi med om en nödlandning och det kan vara en av orsakerna. En annan är den att jag tycker det är så oerhört onaturligt att flyga. En stor, tung kropp full av människor, väskor och all sköns bråte, byggd av järnskrot, ska trotsa tyngdlagen och stiga uppåt – det säger ju sig själv att det är omöjligt! Sen när man sitter där kan man inte stiga av – jag som vill ha kontroll på tillvaron rubbas när jag inser att det är kört – nu är det bara att hänga med vare sig jag vill det eller inte.
Stundande flygresor har ofta föregåtts av oro och störd nattsömn – tänk om något händer! Det känns så definitivt om det skulle hända något i ett flygplan, tack och god natt på en gång. Men nu har något ändrats! Antingen har jag blivit äldre och klokare, eller så har jag blivit äldre och mer avtrubbad – det som sker det sker… En orsak kan vara att barnen är äldre och min uppgift som barnens absoluta centrum ändrats. Jag vet att de i princip klarar sig utan mig, en stund i alla fall. Den mest troliga orsaken är kanske ändå den att jag de senaste tre månaderna varit upp och ner i luften inte mindre än nio gånger (allt som allt), och allt man gör ofta blir till slut en vana och man börjar invaggas i tanken att ”det händer inte mig”! Hur som helst så kan jag, likt Stig Helmer, flyga – jag är inte rädd längre.

Systra mi

Jag är välsignad med tre systrar! Idag har jag ätit lunch och fikat med min äldsta syster. Det var så roligt! Hon har funnits med mig hela livet, även om vi under olika perioder varit längre ifrån varandra av olika orsaker, så har hon alltid funnits där. Nu sitter hon mitt emot mig på Arlanda restaurangen och vi pratar och skrattar som vanligt. Jag fascineras över hur lika vi systrar är varandra, trots våra olikheter. När våra skratt rungar ut i den annars ganska tysta lunchrestaurangen tänker jag på våra Sjöbergsgener och undrar vad folk tror och tycker, men vi slår oss inte på knäna i alla fall! Vi pratar jobb och livet i allmänhet och vad vi vill göra i synnerhet. Det känns gott att sitta där och jag lämnar henne efter en stund för att ta tåget norrut med en känsla av att ha varit hemma en stund.

Tre av fyra