Mina fötter rör sig vant över de släta klipphällarna som havet slipat
och solen värmt
och solen värmt
Både mina fötter och jag minns var man lättast tar sig fram
jag hoppar, går och står
jag hoppar, går och står
Låter havets brus och solens ljus ta mig med genom alla mina år
- här har jag varit tidigare, här känner jag mig hemma
Gud är som den uråldriga klippan som jag vandrar på
Som står kvar även om höststormen ryter
isen lägger sig
eller solen bränner
Gud består
3 kommentarer:
Amen! Så sant och så skönt att ta emot det så här genom din text och bild! Michaela
Härligt
mm, härligt! tack för uppmuntran:)
Skicka en kommentar