Går och sparkar i löven och njuter av solen. Mina tankar har varit upptagna med att formulera kloka ord om svåra frågor. Känner hur hjärncellerna riktigt slår knut på sig själva, hur svårt kan det vara? Vet att det bara är fragment av en stor helhet som jag anar, hur kan jag säga något alls när jag vet så lite? Men i så fall skulle ju alla vara tysta, för vem av oss vet allt? Finner tröst i den dunkla spegelbildens metafor och i att kärleken är det enda som består. All kunskap ska försvinna så varför då jobba på att hitta den? Kanske för att någon enda människa ska finna tröst. För att just det hon kämpar med blir något lättare att bära om jag försöker förstå och komma nära. Men Gud är kärlek och han förstår, också när inte jag förmår. Så när jag vandrar genom löven som täcker marken, låter jag tanken vila och finner märklig ro i att inte förstå. Lite som när ett barn litar på sin mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar