...då hade jag kunnat prata lite bättre med den rara kvinna som kom och ringde på vår dörr i dag. Min första reaktion när hon öppnade väskan för att visa de saker hon ville sälja var - "nej tack, jag vill inget ha". Hon sa ok, stängde väskan och började gå. "Vill du ha kaffe eller te" frågade jag plötsligt istället. Hon tackade ja och kom in. Sen fick vi en stund av gemenskap över kaffe och kvarbliven tårta. Jag fick höra om hur svåra förhållandena är i Polen, speciellt den del av Polen som ligger nära Vitryssland. Hög alkoholkonsumtion och hög arbetslöshet. Men jag fick också ta del av påsktraditionerna i den katolska kyrkan som hon redogjorde för med stor iver. Vi talade finska, engelska, svenska och polska, viftade med armarna och ritade på papper. Jag ville ändå ge henne en liten slant och fick då det lilla skrinet på bilden. Hon skrev sitt namn på ett papper så jag skulle komma ihåg det och så lovade hon komma igen en annan gång. Jag vet egentligen ingenting om hennes omständigheter annat än det hon försökte berätta för mig. Men jag mötte en ny människa idag och det var kul. Bara för att jag vågade göra något som jag normalt inte gör.
6 kommentarer:
Vilken härlig upplevelse! Du har säkerligen lämnat ett avtryck hos henne också, för jag tror inte det är många som bjuder in en dörrförsäljare på kaffe. Fint gjort!
Tack Sara! Det var en fin upplevelse en helt vanlig måndag!
Här hos oss brukar det komma en döv kille. En gång bjöd jag in honom på smörgås. Och han åt många smörgåsar. Det syntes att han var vrålhungrig! Efteråt infann sig en skön känsla när jag fattade att jag gjort skillnad!
Ja, Inger, det är en skön känsla efteråt! Jag ska försöka bli bättre på att ta alla dessa små tillfällen som ges för att göra skillnad - att våga utmana mig själv ibland.
Det var fint, orden wwjd tror jag fick ett svar! Bra exempel!!!
Kram Nanne
Ja Nanne ibland tror jag man får bli använd av Gud utan att man själv ens är riktigt medveten om det från början,,, Det som för mig var en stundens ingivelse blev kanske något riktigt bra i slutändan? Så kändes det iaf, Det är roligt att få vara med ibland!
Skicka en kommentar