Sitter ute på vår bänk och njuter av vårsolen och tofsvipan som flyger och sjunger sin vårsång på åkern framför vårt hus. Har just lärt mig deras läte och vet att det är ett säkert vårtecken när tofsvipan kommit. Om du undrar hur den låter och ser ut kan du titta och lyssna
här. Men mina tankar idag vandrar iväg till något helt annat, något som jag länge har funderat på och som nu och då kommer upp igen. Primärt handlar det kanske om ekumenik men på ett djupare plan om hela min tro.
Vi är många idag tror på något mer än det vi ser. Vi är också många som längtar också efter att få fördjupa vår tro. Men tyvärr skräms många iväg från en församlingsgemenskap av kyrkornas upptagenhet med sina egna "kläder", den form man valt att utöva och uttrycka sin tro på. Vi lägger ner mycket tid på att diskutera uttrycksformerna för vår tro, vad som är rätt eller fel. Men jag tror på fullaste allvar att det inte har någon betydelse om vi står upp och högljutt ropar halleluja när vi ber eller om vi stänger in oss i vår kammare. Inte heller om vi står upp när vi läser vår trosbekännelse eller sitter ner. Om vi kysser ikoner, gör korstecken eller tänder ljus. Jag tror att det behöver få finnas olika uttrycksformer, för vi är olika som människor. Det finns också djupare teologiska frågor som vi sätter ner stor möda på att bena ut och diskutera, och självklart ska vi, och får vi, göra det. Men i allt detta glöms kärnan lätt bort och blir något sekundärt, som ju borde vara primärt. Om vi i vår längtan efter en sann tro skulle fokusera mer på kärnan, ursprunget till vår tro, tror jag att vi kommer närmare varandra och närmare Gud.
Jag hör nu till en pingstförsamling, har tidigare hört till baptisterna. Men med åren har dessa "kläder" blivit mer oviktiga för mig. Missförstå mig inte nu, jag tycker väldigt bra om både dessa trosinrikningar och kommer antagligen i fortsättningen också höra till någon av dem. Men de är just det - trosinrikningar, de är inte Gud, de är inte tron i sig. De är det sätt jag väljer att utöva min tro på. Ser man historiskt på det så har både lutherdomen och baptismen och inte minst pingströrelsen en relativt kort historia bakom sig om man tänker på den kristna kyrkan som helhet som ju har 2000 år på nacken. Lutherdomen har funnits i ca. 500 år, baptismen 400 år och pingstvännerna 100 år.
Men vad är kärnan då? För att vara kristen ska man enligt bibeln: med sin mun bekänna och i sitt hjärta tro att Jesus är herre och att Gud har uppväckt honom från det döda (Rom 10:9). Så enkelt är det. Varför gör vi det så svårt? Sedan ska vi hålla buden, varav det viktigaste av dem alla är "Du skall älska din nästa som dig själv" (Mark 12:31). Sen kan man göra mycket annat för att fördjupa sin gudsrelation och relationen till sina medmänniskor. Men egentligen så är det här kärnan, det som allt utgår ifrån och som allt ska relateras till.
Mycket av det som håller oss ifrån varandra som kristna idag har inget att göra med det som är det väsentligaste, med kärnan. Varför låter vi det vara så? Jesu bön (Joh 17:21) om att vi alla ska vara ett handlar inte om att vi alla ska tycka och tänka lika, men att vi alla ska inse att vi ryms i Guds stora famn - allihop.
Känner mig liten i de här sammanhangen. Vet att många kloka har tänkt stort och mycket om det här tidigare. Men jag tycker ändå att det går lite för långsamt... Min dröm är en kristen enhet där vi lägger av oss allt ovidkommande, respekterar varandras sätt att utöva vår tro och månar om att andra, de som längtar och vill, ska hitta Gud och en församlingsgemenskap. Vi som är aktiva i församlingar borde se över vad vi håller på med. Är det relevant eller är det ett uppehållande av tradition? Välkomnar vi människor till församlingen i enlighet med bibeln eller har vi egna kriterier för när man får vara med? Jag skulle vilja skala av så mycket onödigt som möjligt för att göra vår vandring här på jorden tillsammans lättare och roligare!
Ja det var dagens funderingar - aningen ljusblå kanske - men uppriktiga!
