Den inre dialogen

"Vem av er kan med alla sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?" (Matt.6:27)

- Så varför bekymrar du dig?
- Ja, kanske jag inte får något längre liv med mina bekymmer - men kanske det blir bättre?
- På vilket vis?
- Ja, jag har bättre koll på saker och ting.
- Har du bättre koll om du är bekymrad?
- Nej, men jag kanske missar något om jag inte är bekymrad.
- Minns du bättre om du är bekymrad?
- Njae inte direkt, men...
- Ja, men...?
- Men om jag grubblar så kanske jag kommer på något viktigt!
- Så en liten chans att du ska komma på något viktigt väger tyngre än friden som kommer av att du inte bekymra dig?
- Nej, inte egentligen...
- Men släpp det då, bekymra dig inte!

Att fånga tiden

Ligger på bryggan och tittar upp på himlen och trädtopparna.
Den nordliga vinden känns sval men på något sätt ändå ljummen mot min bara hud.
Vågorna kluckar rytmiskt under bryggan och några måsar skriar.
Doften är en blandning av skogsbacke, hav och fisk.
Jag har lagt mig så att kvällen sista solstrålar når mig.
Nyss satt jag i bastun och tog sommarens första bastubad, efter ett snabbt dopp ligger jag nu här och använder alla mina sinnen för att uppleva den här stunden.
Vill inget annat just nu, njuter och önskar jag kunde stanna kvar.
Vill fånga ögonblicket - men att fånga och hålla kvar tiden
är lika svårt och omöjligt som att fånga en såpbubbla.
Ett kvarhållet ögonblick är inte längre ett ögonblick
och en såpbubbla spricker om man fångar den.
Det är bäst att låta både tiden och såpbubblan ha sin gång och flyga sin väg
- och njuta så länge det varar!