onsdag 25 juli 2012

Klippan


Mina fötter rör sig vant över de släta klipphällarna som havet slipat
och solen värmt
Både mina fötter och jag minns var man lättast tar sig fram
jag hoppar, går och står
Låter havets brus och solens ljus ta mig med genom alla mina år 
- här har jag varit tidigare, här känner jag mig hemma

Gud är som den uråldriga klippan som jag vandrar på
Som står kvar även om höststormen ryter
isen lägger sig
eller solen bränner

Gud består

3 kommentarer:

Anonym sa...

Amen! Så sant och så skönt att ta emot det så här genom din text och bild! Michaela

monica sa...

Härligt

Syster Signe sa...

mm, härligt! tack för uppmuntran:)