...då hade jag kunnat prata lite bättre med den rara kvinna som kom och ringde på vår dörr i dag. Min första reaktion när hon öppnade väskan för att visa de saker hon ville sälja var - "nej tack, jag vill inget ha". Hon sa ok, stängde väskan och började gå. "Vill du ha kaffe eller te" frågade jag plötsligt istället. Hon tackade ja och kom in. Sen fick vi en stund av gemenskap över kaffe och kvarbliven tårta. Jag fick höra om hur svåra förhållandena är i Polen, speciellt den del av Polen som ligger nära Vitryssland. Hög alkoholkonsumtion och hög arbetslöshet. Men jag fick också ta del av påsktraditionerna i den katolska kyrkan som hon redogjorde för med stor iver. Vi talade finska, engelska, svenska och polska, viftade med armarna och ritade på papper. Jag ville ändå ge henne en liten slant och fick då det lilla skrinet på bilden. Hon skrev sitt namn på ett papper så jag skulle komma ihåg det och så lovade hon komma igen en annan gång. Jag vet egentligen ingenting om hennes omständigheter annat än det hon försökte berätta för mig. Men jag mötte en ny människa idag och det var kul. Bara för att jag vågade göra något som jag normalt inte gör.
