tisdag 26 maj 2009

Nåd, bara nåd!

För 17 år sedan, en söndagkväll, satt vi lökar och sådde morötter i vårt första gemensamma land, mannen och jag. Landet hade vi uppe i byn hos Mary, hon bjöd på limonad efter att landet var klart. Vädret var soligt och fint, det var en ovanligt varm maj det året. Hemma i vår radhuslägenhet la sig sedan mannen att sova för att orka upp till jobbet följande morgon. Själv kom jag mig inte i säng. Hade på känn att vårt första barn ville något. Värkarna blev tätare och jag väckte så småningom mannen och sa att jag tror det är dags nu. Vi tog bilen till sjukhuset, inte en lång resa - men den kunde inte vara kort nog. Det började redan ljusna igen när vi körde iväg. Natten blev intensiv men allt gick bra. På morgonen den 26.5 kl.8.02 så föddes han, vår son. Den känslan som jag kände den stund de lade honom på mitt bröst går inte att med ord beskriva. Då började vårt liv som familj.

Nu har otroliga 17 år gått sedan dess och jag är fortfarande lika glad och tacksam för att få ha honom. Ser hur han växer upp till en man, kärleksfull och snäll. Nåd, bara nåd!

3 kommentarer:

Anonym sa...

gratulera honom så jättemycket från oss!
gitta med familj

Susanna sa...

Jag minns när vi kom och tittade på honom några dagar efteråt :) Och dockan han ligger bredvid syddes på ett familjeläger på Humle va? Den har ett par systrar hemma hos mig!

Monika sa...

Hälsningen framförd! Ja Sanna, ni var bland de första som hälsade på efter att vi fått Jonatan, med hälsningar från mormor Margit bl.a. Dockan fick vi nog av er eller av E&U, den hängde med länge och finns nog kvar i nå' gömmor :)