Med åren har bilden blivit tydligare: Ett sprucket kärl, en gisten dörr, ett ljus som inte lyser...
Viljan att fungera finns men bristerna gör det svårt,
ibland rent omöjligt.
"- Och det här kallar du ett mästerverk?"
säger jag med en djup suck och vänder mig om.
Långsamt går jag min väg,
hopplösheten slå sina vassa klor i mig.
Då hör jag Honom säga:
"- Det är min kärlek som gör dig till ett mästerverk - inget annat".
Viljan att fungera finns men bristerna gör det svårt,
ibland rent omöjligt.
"- Och det här kallar du ett mästerverk?"
säger jag med en djup suck och vänder mig om.
Långsamt går jag min väg,
hopplösheten slå sina vassa klor i mig.
Då hör jag Honom säga:
"- Det är min kärlek som gör dig till ett mästerverk - inget annat".
2 kommentarer:
Oj Monika! Ibland så... är det bara så fint...
En så fin bild. Och så fin text.
Tack ska du ha! Så jättemycket!
Tack själv! Roligt att du uppskattade just den här texten, och bilden. Texten levde en tid mig mig utan att jag hittade formen, men till sist så gav det sig.
Skicka en kommentar