onsdag 21 juli 2010

Hemlängtan

En dag då jag läst min bok, solat, druckit te och allt annat som jag njuter av
känner jag mig ensam.
Oftast kan jag njuta av ensamheten men idag känns det inte så.
Jag längtar hem, både till min familj och till vårt hem.
Sitter och ser igenom min blogg och får ännu mer hemlängtan.
Slår ihop datorn och går ut.

Går längs den dammiga grusvägen på jakt efter något att fotografera.
Solen värmer men vinden gör att det ändå känns friskt.
Ser en fjäril som flyger från blomma till blomma,
fjärilar är svåra att fånga men jag gör ett försök,
och plötsligt har jag den där - på bild.
Tittar en stund på fjärilen
varje gång den sätter sig på en blomma slår den ihop sina vingar och koncentrerar sig på att suga nektar, sen slår den ut vingarna igen och flyger vidare.

Hittar smultron som jag också försöker fånga på bild,
de står stilla så det är inte det som är problemet,
men de är så små och det är svårt att göra dem rättvisa med kameran.

Jag har allt jag behöver här och även en del av min familj är med mig
men jag känner mig ändå inte hemma här.
Tänker att det kanske är de små tingen i vardagen
de där som är svåra att fånga eller till synes obetydliga
som gör att livet känns riktigt och som skapar en hemkänsla.
Tror att det är bra att ha hemlängtan ibland!

7 kommentarer:

monica sa...

Sänder dig en kram!

Monika sa...

Tack Monica!

Anonym sa...

hej på dej vännen
ja vi har funderat ibland här hemma hur ni har det i sommar så ibland har jag varit in på bloggen för att kolla. Tänk att ha ett hem att längta till... det är ju en stor rikedom.
många kramar från gitta

Anonym sa...

Hej!
så konstigt när man plötsligt har för mycket av det (tid) som vi annars saknar i vardagen, Å då plötsligt är det vardagen man längtar till...hm. Hoppas du frår ladda batterierna ordentligt nu så du har mycket RESERVKRAFT i höst. Kram Nanne

Ingelapingela sa...

Hej Monika!

Det där som du skriver om ensamhet kan jag så väl förstå... en del är som vanligt men det fattas något. Man kan kanske konstigt nog känna sig ensam tillsammans med många människor. Den enda trösten i ditt fall är att du kommer till ditt älskade hem bland alla kära ting rätt snart. Kanske har du redan gjort det.

Ibland gör man saker kanske mest för andra sådant man kanske inte valt tillsammans, eller kanske mest för någon annans skull. Det går det med. Efteråt känns det bra.På någotvis slår det alltid tillbaka :-)

Men, man måste få känna det så ibland, tänk så skönt det kan vara att se en sorglig film emellanåt och kunna släppa ut tårar som verkar trängas inombords. Gråta ut vemodet kanske ensamheten... Så kan man sen torka tårarna och gå vidare.

Musik har verkligen förmåga att förstärka sinnesstämning du har valt En vänlig grönskas dräkt i en vemodig och underbar tappning.

Kram Ingela

Ingelapingela sa...

Glömde kolla gärna in Petula Klark Down town på min blogg ;-)

Monika sa...

Tack för de vänlig orden vänner! Jag skulle gärna ha gått Down town, men på Enklinge så är det Tarmo butiken och det var inte en så stor tröst ;) Men allt har sin tid och det var en fin tid på Enklinge om än lite lång ibland!