Hjälplösas tillflykt, kom och bliv hos mig

I själens mörka natt när gryningen känns långt borta
då ångesten och hjälplösheten driver in sina spikar i mig
prövas min tro

Håller den?
Är den värd att leva för?
Är den värd att dö för?
Var är friden jag blivit lovad när jag som bäst behöver den?

Svaren låter vänta på sig
- då får tron bära mig
och förståndet vila

Lidandet förstås inte mot nuet
utan mot det som sker med mig
när jag låter tron bära mig genom lidandet
- trots att jag inte själv förstår

Så får tiden bli min gryning
som visar att Gud finns och att han förstår
när jag inte förstår
att friden inte är en känsla utan ett tillstånd
som övergår mitt förstånd