Fick idag hjälpa en kvinna som fallit ur sin rullstol upp igen
spastiska armar stäcktes efteråt ut mot mig för att ge mig en kram
det var inte lätt för henne att tala men hon stammade fram ett "kiitos"
Efter att jag försäkrat mig om att allt var ok och att hon och hennes hjälpare
skulle klara sig hem fick jag en stor kram till och hennes stora,
vackra ögon såg på mig med tacksamhet
- det värmde mitt hjärta i den kalla snålblåsten på stan
Min insats var verkligen inte stor, den värme jag mötte var så mycket större!
En riktig ljusglimt i den bistra, kommersialiserade julstressen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar