söndag 20 januari 2013

Tack och hej!

På väg hem från två fina dagar i min andra hemstad. För så känns det. Stockholm var min stad under flera år i mitt liv. Även om de ändrat om en del hittar jag ännu bra där, både till fots och med bil. Nu börjar även barnen få upp ögonen för denna fina stad och frågar om platser och hus - och jag berättar gärna. Känns bra att det ännu sitter i ryggmärgen hur man kör i Slussens vindlande gångar. Men framför allt så roligt att få träffa familjen, bo hos mamma, fika med syrrorna, träffa barndomsvänner och många fler. Och så har vi firat storasyster som nått den aktningsvärda åldern 50!

Nu tar den långa och raka landsvägen oss hem igen. Mannen kör och Norah Jones sjunger vemodigt - passar min sinnesstämning perfekt...

4 kommentarer:

MammaMia sa...

...känner ofta också vemod då jag kör iland efter ett besök till svenska sidan, men det brukar avta efter gränsen till sydösterbotten...
Ha en bra arbetsvecka!

Anonym sa...

Känner också igen det där med vemodet. Fast för mig handlar det om de österbottniska slätterna och barndomens stigar... Man bär nog alltid med sig sit ursprung i sitt hjärta. Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver, Monika. Att bo i ett land och ha sin familj i ett annat..Även om Sverige och Finland är nära, kan man ändå inte sätta sig i bilen och åka och hälsa på närsomhelst.

Kram Åsa G, Sävar

Monika sa...

Tack för era kommentarer båda två! Ja, Åsa, jag tror du förstår hur det känns. Platsen där man vuxit upp och har sin ursprungsfamilj har alltid en speciell plats i ens hjärta, det kommar men inte ifrån. Lite vemodigt och sorgset på ett sätt men samtidigt roligt och rikt att få ha flera ställen att kalla hemma! Man kan trivas bra där man är men samtidigt längta till något annat - så är det bara!

Ha en trevlig helg!
Kram Monika

Anonym sa...

Precis så är det Monika! Vi har de bästa av två världar, du och jag!

Kram Åsa