Bastu-njutare!

Att bada bastu är något av det skönaste jag vet. Att låta värmen krypa in i kroppen och bara få slappna av. Helst badar jag i en vedeldad bastu och jag bastar året om. Bastubadande har varit viktigt i min familj, både förr och nu. Jag ska här ge en liten bastuhistorik:

Första bastun - kanske farmor och farfars som fanns längst bort i deras uthus, mörk och mysig med bastukammare med öppen spis i. Har ett svagt minne av att ha badat i den som liten.

Minsta bastun - den som pappa byggde i vårt standardhus på Alnö, ca. 1 x 1 meter, liten men den blev fort varm och passade bra för mig och min kompis.

Urtypen för en bastu - stockbastun i Monäs som farfar och pappa tillverkat från egen skog, givetvis vedeldad och med all den charm som en bastu kan ha!

Monäsbastun (tack mamma för bilden!)

Familjebastu - vår bastu här hemma, inte så fin kanske men väldigt funktionell. Här ryms hela familjen in och många bastubad har det blivit genom åren med gåtor och roliga historier berättade i värmen. Givetvis vedeldad!

Ultimata bastun - den vid sommarstugan, förknippad med sommar och bad. Först värmer vi upp oss ordentligt, sen hoppar vi i vattnet direkt från bryggan (eller fegar som jag oftast gör och använder badstegen). Att efter bastubadet sitta och svalka sig på bryggan hör till sommarens absoluta höjdpunkter.

Utsikt från bryggkanten!

Hemma!

Det känns skönt att komma hem!
Teckning med hjärtan på
Kramar
Glada ansikten
"Vi har saknat dig"
Egen säng
Brasa i spisen
Bekanta dofter
Kvällsfika
Yatzy

Hemma!

Denna text mötte mig hemma, en komplimang till oss alla!

Jag kan flyga - jag är inte rädd!

Jag har de senaste 16 åren varit rädd för att flyga, vårvintern 1993 var vi med om en nödlandning och det kan vara en av orsakerna. En annan är den att jag tycker det är så oerhört onaturligt att flyga. En stor, tung kropp full av människor, väskor och all sköns bråte, byggd av järnskrot, ska trotsa tyngdlagen och stiga uppåt – det säger ju sig själv att det är omöjligt! Sen när man sitter där kan man inte stiga av – jag som vill ha kontroll på tillvaron rubbas när jag inser att det är kört – nu är det bara att hänga med vare sig jag vill det eller inte.
Stundande flygresor har ofta föregåtts av oro och störd nattsömn – tänk om något händer! Det känns så definitivt om det skulle hända något i ett flygplan, tack och god natt på en gång. Men nu har något ändrats! Antingen har jag blivit äldre och klokare, eller så har jag blivit äldre och mer avtrubbad – det som sker det sker… En orsak kan vara att barnen är äldre och min uppgift som barnens absoluta centrum ändrats. Jag vet att de i princip klarar sig utan mig, en stund i alla fall. Den mest troliga orsaken är kanske ändå den att jag de senaste tre månaderna varit upp och ner i luften inte mindre än nio gånger (allt som allt), och allt man gör ofta blir till slut en vana och man börjar invaggas i tanken att ”det händer inte mig”! Hur som helst så kan jag, likt Stig Helmer, flyga – jag är inte rädd längre.

Systra mi

Jag är välsignad med tre systrar! Idag har jag ätit lunch och fikat med min äldsta syster. Det var så roligt! Hon har funnits med mig hela livet, även om vi under olika perioder varit längre ifrån varandra av olika orsaker, så har hon alltid funnits där. Nu sitter hon mitt emot mig på Arlanda restaurangen och vi pratar och skrattar som vanligt. Jag fascineras över hur lika vi systrar är varandra, trots våra olikheter. När våra skratt rungar ut i den annars ganska tysta lunchrestaurangen tänker jag på våra Sjöbergsgener och undrar vad folk tror och tycker, men vi slår oss inte på knäna i alla fall! Vi pratar jobb och livet i allmänhet och vad vi vill göra i synnerhet. Det känns gott att sitta där och jag lämnar henne efter en stund för att ta tåget norrut med en känsla av att ha varit hemma en stund.

Tre av fyra

Skaparglädje!

Än en gång har jag blivit påmind om varför det heter "skaparglädje"! Jag har denna helg tagit fram symaskin, nål och tråd för att försöka sy en Tilda-ängel. Det är en tid sedan jag sydde något senast, men jag kände - genast jag började på - igen den glädje som händernas skapande ger mig. Den har alltid funnits hos mig, men vissa perioder har den fått slumra till förmån för mycket annat som måste göras. Men NU har jag tänkt att jag ska låta den få ta plats igen. Det är inte alltid slutprodukten som räknas, utan själva skapandet. Det är också roligt att se att vi alla i familjen har samma behov och glädje av att skapa, denna helg har än en gång visat det.

Dagens te och kaffepaus avnjöts på Kimholmen tillsammans med mannen, sommarnöje i vinterskrud mötte oss där.

Ljusblå - varför inte...

Varför väljer man ett bloggnamn som ljusblå?
Varför inte!?
Orsakerna är många eller inga.
Blå är min färg, hur jag än försöker komma bort frå det så är det bara så!
Mycket av det jag älskar är blått:
Havet
Himlen
Ögonen på de mina...
Att jag redan som liten kläddes i blått medan min storasyster fick röda kläder kan ju vara en orsak också.
Många av de ting jag omger mig med här hemma är blåa, och väljer jag färg till ett rum så blir det gärna blått.
Så är det bara.

Jag bor vid himlen

När man stiger ut på trappan hos oss ser man först av allt himlen.
Åkrarna och ängarna sträcker ut sig och långt bort finns skogen,
men det som dominerar när man ser ut över lanskapet är himlen.
Himlen är aldrig den samma.
Ena dagen har den en ljus och klar blå färg
för att nästa dag vara mörk och mer grå än blå.
Jag har tidigare tänkt att jag skulle vilja bo vid havet, men en dag när jag stod på trappan insåg jag - jag bor vid himlen!