Jag kan flyga - jag är inte rädd!

Jag har de senaste 16 åren varit rädd för att flyga, vårvintern 1993 var vi med om en nödlandning och det kan vara en av orsakerna. En annan är den att jag tycker det är så oerhört onaturligt att flyga. En stor, tung kropp full av människor, väskor och all sköns bråte, byggd av järnskrot, ska trotsa tyngdlagen och stiga uppåt – det säger ju sig själv att det är omöjligt! Sen när man sitter där kan man inte stiga av – jag som vill ha kontroll på tillvaron rubbas när jag inser att det är kört – nu är det bara att hänga med vare sig jag vill det eller inte.
Stundande flygresor har ofta föregåtts av oro och störd nattsömn – tänk om något händer! Det känns så definitivt om det skulle hända något i ett flygplan, tack och god natt på en gång. Men nu har något ändrats! Antingen har jag blivit äldre och klokare, eller så har jag blivit äldre och mer avtrubbad – det som sker det sker… En orsak kan vara att barnen är äldre och min uppgift som barnens absoluta centrum ändrats. Jag vet att de i princip klarar sig utan mig, en stund i alla fall. Den mest troliga orsaken är kanske ändå den att jag de senaste tre månaderna varit upp och ner i luften inte mindre än nio gånger (allt som allt), och allt man gör ofta blir till slut en vana och man börjar invaggas i tanken att ”det händer inte mig”! Hur som helst så kan jag, likt Stig Helmer, flyga – jag är inte rädd längre.