söndag 8 februari 2009

Den lilla och havet

Som jag tidigare sagt, älskar jag havet.
Havet har funnits med sedan jag var liten.
När mina föräldrar tog med mig hem från BB var det till havet de tog mig, till villan i Vexala.
Där tillbringade jag min första sommar och många somrar har det sedan blivit i Vexala och Monäs, två fiskebyar utan egentlig skärgård, mest stränder och hav. Jag vet ju inte säkert, men jag tror att detta präglat mig och min känsla för havet mycket - havets brus var min vaggsång som nyfödd!
Igår när jag stod och bakade kakor till församlingens årsmöte lyssnade jag på radion och fick då höra ett reportage från båtmässan i Helsingfors och det väckte minnen...
Vi besökte ofta båtmässan med mina föräldrar när jag var barn. Det var roligt att gå där och drömma om sommaren, fast det var februari.
Resan med egen båt som tog oss till Vexala och Monäs varje sommar - den hörde till sommarens höjdpunkt som barn.
Och tänk att det gick bra och att vi alla var nöjda att åka med? Resan tog oftast en vecka var väg och då bodde vi sex personer på en väldigt liten yta och höll förvånansvärt bra sams. Jag vet inte riktigt varför det var så, men jag tror att det kan ha berott på att vi alla tyckte om att vara ute till havs, och att det primitiva livet skalar bort en del onödigt gnällande.
Jag är glad att mina föräldrar gav mig närheten till havet redan som barn!

4 kommentarer:

Margit sa...

God uppfostran"(förstås!) ,Kalle Anka-tidningarna,olika strandhugg;och havet bjöd ju på omväxling hela tiden vilket gav innehåll åt resorna.
Men...alla frågorna: är vi inte framme snart hos mormor??? började redan första dagarna!
Men vi gillade nog alla sjölivet.Det är nog en del av erat arv!

MammaMia sa...

Hej på dej Monika! Nu först läste jag ditt inlägg "Den lilla och havet". Vi är visst lite nostalgiskt lagda båda två. Det är så mysigt att tänka tillbaka på positiva känslor och upplevelser. De skänker glädje!

Eva sa...

Hej! Jag har precis varit på Båtmässan med pappa igår... Ibland tror jag dock att det inte går att ersätta/fortsätta minnen från barndomen - de är så inlindade i bomull... - vilket är bra! Vi pratade just om det på en middag ... "och så seglade vi och det var inte aaalls som jag minns att det skulle vara från när jag var liten!" sa någon. Man få ju en ny relation till hav och båt genom egna seglingar - men hoppas förstås att överföra lite av det man upplevt till barnen, i kampen om underhållningen, tror jag det är närhet och närvaron som är den stora vinsten med att klämma ihop sig på en båt.

Monika sa...

Ja, håller helt med. Lite "ljusblå" vill kanske bilden av den egna barndomen bli, men tror också att man kan och ska försöka kämpa för att ge barnen ngt av det, även om det inte alls alltid nu känns som det man upplevde som liten. Man märker ju att barnen upplever på ett annat sätt, för dem är det sol och lata dagar att vara ute till havs (båt eller stuga spelar kanske inte så stor roll?), ingen tv och primitivt liv är roligt för dem (lite kämpigare för oss vuxna...)Men det är det värt! Och närhet och närvaro är nog essensen i det hela!