Fötter som minns

När jag var barn tänkte jag att jag nog var världsbäst på en sak, och det var att hoppa barfota på klippor. Att hoppa på klippor och stenar vid nya stränder som vi lagt till vid med båten hörde till sommarens nöjen. Ibland var det stora, släta klippor som det gick lätt att springa på. Ibland var det mer ojämnt, med många stenar och djup mellan klipporna. Då krävdes balans och koordination för snabbt kunna springa fram, för springa och hoppa det skulle jag.

Att få borra ner fötterna i mjuk, solvarm sand på en sandstrand och känna den lite svalare sanden längre ner. Att sedan springa på sandstranden rakt ut i vattnet, så vattnet stänkte kring benen, ända tills jag trillade raklång ner i vågorna, för att sedan hoppa och kasta mig i vågorna som rullade in mot stranden - det hörde också sommaren till.

Favoritstranden och favoritklipporna för det här har jag ännu tillgång till och jag blir glad när jag ser egna och andras barn göra på precis samma sätt som vi gjorde när vi var barn. Jag sparkar av mig skorna och går ner till stranden när jag kommer dit, känner den mjuka sanden som ger efter för mina fötter, går i vattenbrynet en stund och går sedan ut på klipporna och känner den släta, solvarma hällen mot mina fötter - och minns.