måndag 22 februari 2010

Inte än


Så öppnar avgrunden sin fallucka på glänt
Är det nu min tur att falla?
Jag känner den kalla vinden,
bröstkorgen trycks ihop och hjärtat fångas i ett järngrepp
Kallsvettig väntar jag utan att nästan våga andas
Skulle jag klara ett fall?
Finns det något som fångar upp mig?
Så stängs luckan igen
Jag drar en lättnadens suck
Andas igen och känner livet
Stegen känns lättare och jag ser åter det vackra omkring mig
Luckan finns där ännu,
det får jag leva med
Men jag är glad att den stängdes denna gång

4 kommentarer:

Anonym sa...

Bra att kunna ge uttryck åt sitt innersta i alla livets skiften!
Kram! mamma

Ingelapingela sa...

Så fint du ger uttryck för för hur underbart livet kan vara, ändå så sårbart. Varje levande så betydelsefull och ändå bara en del. En gåva vi har fått, vår sak att förvalta.

Kram Ingela

Ingelapingela sa...

En riktigt trevlig helg önskar jag dig!

Kram Ingela

Monika sa...

En trevlig helg till dig (och alla andra) också! Kul att du tittar in trots att jag inte hinner uppdatera så ofta nu!

Kram Monika