Det som inte syns

För ganska exakt tre år sedan återgick jag till jobbet efter ett halvt års sjukskrivning för utmattning. Jag jobbade sedan drygt två år och kände att det gick bra halva terminerna men sen tog orken slut och jag fick kämpade den tid som var kvar av terminen. Loven gav lite vila och så gick jag tillbaka till nästa termin som såg ungefär likadan ut. Förra våren var värst och då bestämde jag mig för att ta en paus från jobbet och anhöll om alterneringsledighet vilket jag fick. Jag har trivts så bra med mitt jobb och har så fina kollegor. Men när hjärnan en gång tagit stryk som den gör när man "går in i väggen" så hjälper inte ens det. Det finns mycket skrivet om utmattningssyndrom, utbrändhet, hjärnstress eller vad man nu vill kalla det. Teorierna om orsaken och vad som egentligen händer går lite isär för man forskar ännu på området. Jag har själv stått frågande många gånger och även mött mycket okunskap. 

Kort kan man kanske förklara det så att långvarig stress, även om den som i mitt fall inte berodde på traumatiska händelser eller speciellt negativ stress, påverkar mycket i kroppen. Stresshormonerna är konstant höga och de receptorer som ska reagera på "lugn och ro" hormonerna blir så sällan använda att de går i baklås. Så även om stressen minskar så sker ingen eller väldigt långsam återhämtning. Sen händer mycket annat när stressnivån i kroppen är hög, bland annat påverkas minnet, sömnen och mycket annat. 

Skadorna som utmattningen fört med sig sitter i. Det är kanske den svåraste biten att förstå. Varför är jag inte frisk när jag vilat och tagit det lugnt? Jag har betydligt mer energi nu än för några år sedan men den är rejält begränsad. Vissa dagar orkar jag mycket men sen är energin slut och det tar tid innan den är påfylld igen. Det är lite som att leva med ett handikapp som ingen ser, och som man själv gärna glömmer bort mellan varven. 

Hur framtiden blir återstår att se. Jag vill gärna gå tillbaka till mitt jobb som lärare men vet också hur svårt det är att ändra på mitt sätt att vara. Jag försöker välja att vara positiv, se möjligheterna och inser att denna period i mitt liv har lärt mig mycket om mig själv och om andra. Alla som är eller har varit utmattade har sin egen historia. Okunskap och fördomar är kanske det som är svårast att möta men jag får lära mig att inse att alla inte vet det jag vet och så är det bara. 

För mig har kreativitet varit viktig hela mitt liv. Under tider av stress har den legat på sparlåga. Men nu känner jag att den börjar återvända så kanske det går framåt?