torsdag 8 december 2011

Lucka 8 - en öken


I snart 3 månader har jag varit sjukskriven nu, men det känns som ett år - minst. Van att reda upp saker och ting får jag nu ge mig till tåls, mitt tålamod prövas till sitt yttersta. Det finns dagar då jag kan njuta och ta vara på tiden, och det finns dagar då jag suckar och tycker det är mörkt. Väntar på gryningen och att få lägga det här bakom mig. Ja, vad kan man annat säga än att det är en kamp? Kan bli så arg och irriterad på mig själv - det är väl bara att rycka upp sig, hur svårt kan det vara? Men det hjälper inte. Försöker ta till mig alla ord om att ta vara på mig själv, men också det är svårt. Jag kan inte sätta mig själv i första rummet hela tiden, det fungerar inte. Men som med så mycket annat gäller det väl att hitta balansen. Kanske det nog är så att vi ska ta hand om oss själva för att kunna hjälpa andra? Att sätta syremasken på oss själva före vi hjälper andra, som de säger på flyget när de drar igenom säkerhetsföreskrifterna. Det känns som att vandra i en öken, en ökenvandring som jag inte själv valt att gå. Jesus gick självmant ut i öknen för att få vara ensam, så kanske öknen inte behöver vara något negativt? Kanske tomheten och tystnaden kan leda till källan, leda till svaret på hur jag ska leva mitt liv så det blir som det är tänkt? 

Så jag fortsätter väl att vandra i min öken
en tid till...


7 kommentarer:

Anonym sa...

Värmande kramar till dej! Orka gå vidare så kommer du snart till bättringen <3 Tove

monica sa...

En del prövningar känns ibland övermäktiga, när vi är i dom och inte ser bortom kröken. När svänger det, när börjar det gå lättare? När vi sedan är igenom, känns det inte längre så jobbigt. Vi minns inte hur illa det var, hur jobbiga stegen var. Kom ihåg: Han bär dig, tillsammans klarar man det. Det tar bara lite längre tid än man själv tänkt. Ta hand om dig, du finns i våra tankar. Önskar dig en glädjefull advents och jultid.

Susanna sa...

Oj, det visste jag inte... Vad tråkigt :( Styrkekramar till dig!

adina sa...

Ja vad kan jag skriva? Inget finns till tröst. Jag vet. Vi vill så mycket men det liksom bara inte går...
En sak vill jag ändå säga; Gå ut och gå!
Det gör mannen min och han kommer alltid in som en ny människa igen. Jag skulle också så gärna vilja men du vet ju att jag inte kan. Man går inte så långt med en rullstol, dessutom är det kallt...
Men jag har förstått att detta med att gå ger dig de endorfiner och annat som kroppen behöver för att rehabilitera dig. Det märker jag på han jag är gift med. Orkar man inte prata men orkar gå så händer ändå mycket i kroppen och hjärnan.
Jag önskar dig all kraft! Kramar...

adina sa...

Ja vad kan jag skriva? Inget finns till tröst. Jag vet. Vi vill så mycket men det liksom bara inte går...
En sak vill jag ändå säga; Gå ut och gå!
Det gör mannen min och han kommer alltid in som en ny människa igen. Jag skulle också så gärna vilja men du vet ju att jag inte kan. Man går inte så långt med en rullstol, dessutom är det kallt...
Men jag har förstått att detta med att gå ger dig de endorfiner och annat som kroppen behöver för att rehabilitera dig. Det märker jag på han jag är gift med. Orkar man inte prata men orkar gå så händer ändå mycket i kroppen och hjärnan.
Jag önskar dig all kraft! Kramar...

Anonym sa...

Hej! Tittar in på din blogg då och då.Vackra foton och tänkvärda texter!
När jag läser dina tankar under sjukledigheten minns jag hur liknande tankar jag tänkte under min utbrändhet för 19 år sedan. Det var ungefär den här tiden på året det också, och det kändes ibland mörkare än mörkret utomhus.Ibland glimtade det till och sen var det mörkt igen. Men ljuset återvände! Ett steg fram, två tillbaka, så småningom sakta men säkert framåt.Den här mörka perioden har visat sig bidra till vändpunkter och rikedomar i mitt liv, men jag glorifierar den inte. Önskar inte andra tungt mörker för växandets skull. Vill dock förmedla hopp till den som upplever en sådan här tid. Jag minns att jag frågade min läkare en gång om hon trodde att jag skulle bli bra och då fick jag till svar: Jag kan inte lova dig någonting, men hopp finns. Det var nog för mig. Hopp finns .Hoppet bär oss. Varma hälsningar Barbro P.

Monika sa...

Tack för alla uppmuntrande och tröstande ord! Jag är faktiskt ut och går ganska ofta och tycker det är skönt både för kropp och själ. Och hoppet försöker jag hålla levande! :) Allt gott