"Om man får kossorna att gå dit man vill följer nog kalvarna efter" sa farmor och plirade med ögonen efter att ha hört en lång utläggning om barnträdgårslärarutbildningens förträfflighet. Så enkelt och jordnära var det för henne, och hon om någon borde ju veta som uppfostrat tio barn.
När jag tänker på farmors ord ser jag bilden av en stor och frodig ko som sakta mak vandrar framåt, stannar för att äta lite gräs vid vägkanten men sedan vandrar vidare. Efter henne hoppar ystra kalvar hit och dit, men när kon går vidare följer de efter. Jag fick som barn en gång vara med just farmor för att föra ut korna på bete. Utrustade med en björkkvist i handen gick jag bredvid och "piskade korna" som jag så glatt uttryckte det när jag kom tillbaka - till allmänt jubel (varför förstod jag inte då).
Kanske är det så att jag om jag som förälder är tillräckligt tydlig med vart jag går följer barnen efter? Som förälder kan jag själv välja vilken stig jag trampar upp och förhoppningsvis trampar jag upp en stig åt mina barn som gör det lättare för dem att gå, som gör att de inte behöver orientera sig i stiglös terräng. Men vilka stigar väljer jag själv att gå? Vem har gått före mig och visat vägen? Ibland ser man inte vem som gått där, men avtrycken och doften som lämnat kvar ger en glimt av vandraren. Själv vill jag välja en stig upprampad av kärlek där en doft av nåd dröjer kvar. Den är inte alltid lätt att se, men jag vill försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar