Hur ser vi på vår egen svaghet och våra tillkortakommanden? Jag tycker det är en svår konst att balansera mellan att acceptera, ja till ock med omfamna min egen svaghet och viljan att vara god och duktig. Tror inte det ena behöver utesluta det andra. Men till svaghetens natur hör en känsla av otillräcklighet - och det är en jobbig känsla. Tänk om det handlar om att bli bättre på att acceptera olika känslor, också de jobbiga? Om jag misslyckas i mina strävanden, känner mig dålig och svag, kanske jag får lära mig leva med den känslan en stund och se hur den med Gud hjälp förvandlas till något annat. Kanske inte till något ytligt lyckligt men till en djup försoning. Försoning med att jag är den jag är, att jag inte räcker till - och att det är precis som det ska vara.
Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.”
Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag
helst skryta med min svaghet,
så att Kristi kraft kan omsluta mig.
2 Kor 12:9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar