Längtan

Borrar in min näsa i ditt mjuka hår

Du sitter nyvaken i min famn

ännu sängvarm i kroppen

vi njuter av stunden

sen går du iväg för att äta frukost

Sitter på trappan med min tekopp

blundar och låter vårsolen värma mig

Det doftar tjära och fåglarna kvittrar

när jag öppnar ögonen igen

ser jag de höga drivorna av snö som ännu täcker marken

Längtan väver sina gyllene trådar ur nuet

sträcker dem in i framtiden

längtar bort

men vill nuet

Väven förgyller och bär när dagen känns tung

Välsignelse

Att önska någon annan Guds beskydd och välsignelse är det bästa vi kan ge varandra! Vad annat kan vi ge som egentligen har någon betydelse? Pengar ger i sig inte välsignelse, även om de kan komma till välsignelse rätt använda. Saker lika så. Så att ge av den gudomliga välsignelsen till varandra är den bästa och den största gåvan.

Just nu är mitt liv inne i en intensiv men intressant period. Jag har många tankar och funderingar och även mycket som jag konkret måste få gjort. Vårt palats är, för att citera Bo Kaspers orkester, ett fullkomligt kaos. Dottern har lurviga mysstrumpor på sig till skolan "för det fanns inga rena i lådan", lådor för mjölkburkar och återvinningspapper svämmar över. Mattorna från köket kastade jag ut på trappan här om dagen i hopp om att hinna städa men efter två dagar tog mannen in dem igen - golvet i köket är fortfarande ostädat. Mitt mantra är: det blir lugnare - snart! Det tror jag fortsättningsvis på! Mitt i allt detta blir jag glad över kända och okända människors önskan om Guds beskydd och välsignelse här på bloggen, tack!

(Bilden är tagen av vår äldre dotter)

Själens pilgrimsvandring

Min själ vandrar framåt längs livets väg,

ibland springer den fram i ren glädje,

ibland är stegen tunga och den måste vila sig en stund.

Den inre pilgrimsvandringen är den verkliga vandringen.

De yttre betingelserna varierar under livets gång

men själens rörelse är avgörande för hur mitt liv gestaltar sig.

Att leva helt och fullt - att låta själen uppleva, utmanas och utvecklas, gör att själens pilgrimsvandring fortsätter

tills den en gång når slutmålet för vandringen.

Vikten av att låta själen vandra uttrycker den Brasilianske biskopen Dom Helder Camara så bra i boken Tusen skäl att leva

När din lilla båt

har legat så länge

för ankar i hamnen

att du börjar få för dig

att den är ett hus,

när din lilla båt

börjar skjuta rötter

i gyttjan vid kajen,

då är det dags att styra ut!

Till varje pris måste du rädda

båtens seglarsjäl

och din egen pilgrimssjäl.

Den fina segelbåten är målad av min farmor Agnes, hon var en sann konstnärssjäl som inte stod stilla länge trots att hon inte reste speciellt mycket!

Våta fötter

Våt om fötterna efter att ha plumsat i snön över isen på väg till vår sommarstuga sitter jag och värmer fötterna framför en liten brasa och värmer samtidigt upp ett par vinterkalla yllesockor som jag hittat i byrån. Den lediga veckan är snart slut och jag konstaterar att det inte blev så mycket att vila och lata sig, men omväxling från vardagen blev det och det är viktigt det med! Just nu känns det som om tiden inte riktigt räcker till, jag vill så gärna - och behöver det också - ha lite luft kring det jag gör, känna att jag hinner med. Men nu är det mest bara att beta av uppgifterna en efter en. Men det känns ändå oftast bra när det sen väl är avklarat.

Fötterna börjar bli torra och sockorna varma så jag drar på mig dem och kängorna. Sitter ännu en stund och inväntar mannen som lastar lite bastuved på pulkan. Inser att jag ändå har det väldigt bra och att en liten stund av återhämtning framför en brasa i en kall sommarstuga kan göra gott för min själ. Vi traskar iväg hemåt och möter på vägen våra "skogstomtar" som är på väg för att fortsätta röja och gallra i vår skog runt stugan - tänk vilka människor det finns! Sen säger mannen "Det är kul att vara ute så här med dig" när vi åker hemåt i bilen - och då VET jag att jag har det väldigt bra och att jag nog kommer att klara den närmaste tiden också.

Solsken

Längtar efter sol och vår!

Blir då glad av denna solskens-utmärkelse som jag fick av Ingela!

The sunshine Blog Award is awarded to bloggers whose positivety and creativity inspire other in the blogworld. The rules for accepting the award are:

1. Put the logo on your blog or within your post,

2. Pass the award to 12 bloggers.

3. Link the nominees within your post.

4. Let them know they recieved this award by commenting their blog.

5. Share the love and link to the person from whom you recieved this award.

Jag i min tur sänder vidare denna utmärkelse till:

Mia - som inspirerade mig att börja blogga - tack!

Eva - en kär syster som skriver klurigt med eftertanke - tack!

Adina - som så personligt delar med sig av sitt liv - tack!

Mikaela - kusin som flyttat över viken vars blogg jag gärna besöker - tack!

Ulrika - en till kusin som bygger och lever baby-liv! Härligt att följa med - tack!

Mia - som skriver vackert om det svåraste och ger hopp om att livet trots allt kan gå vidare - tack!

Inger - Kunibo i förskingringen, roligt att trots avstånd få följa med vad som händer - tack!

Anna-Karin - pysslig vän och och kollega som delar med sig av sitt liv - tack!

Monica - en konstnärlig vän vars blogg jag gärna läser - tack!

Carina - en vän som jag önskar skulle återuppta sitt bloggande... - tack! :)

Jag nöjer mig så här, trots att det finns många andra trevliga och fina bloggar jag läser nu och då! Hoppas att ni alla blir glad av lite solsken!

Paus

Nu ska jag ta en efterlängtad paus

En vecka ledigt med tid att vara med familjen

sporta lite och låta tiden sakta in

Jag ska njuta av stunden och tillåta mig själv att vara lite lat

Hoppas du som läser detta också har möjlighet att ta en paus, om inte en vecka så en lite stund varje dag! Pauser fyller en viktig funktion i livet, ger återhämtning och perspektiv

En skön paus önskar jag er!

Inte än

Så öppnar avgrunden sin fallucka på glänt

Är det nu min tur att falla?

Jag känner den kalla vinden,

bröstkorgen trycks ihop och hjärtat fångas i ett järngrepp

Kallsvettig väntar jag utan att nästan våga andas

Skulle jag klara ett fall?

Finns det något som fångar upp mig?

Så stängs luckan igen

Jag drar en lättnadens suck

Andas igen och känner livet

Stegen känns lättare och jag ser åter det vackra omkring mig

Luckan finns där ännu,

det får jag leva med

Men jag är glad att den stängdes denna gång

Ödmjuk skönhet

Står och stryker kökshandukarna i linne som jag ärvt av svärmor. Jag känner uppriktig glädje över dem. Tänk, de har varit med en lång tid, tvättats gång på gång men är trots det fortsättningsvis vackra trots att de är lite nötta. Jag dra mig till minnes en artikel i en inredningstidning jag nyligen läste. "Lev enkelt med wabi sabi" stod det. Först blev jag skeptisk. Men vart efter jag läste blev jag gladare och gladare - det här handlar ju precis om det jag försöker eftersträva. Enkelt och nött - helt rätt för både miljön och själen. Wabi sabi betyder just ödmjuk skönhet och handlar om att bejaka sönderfall, inte bara blomstring. Att inse att ingenting varar för evigt, ingenting blir färdigt. Det handlar inte om att skapa en nött och sliten look utan om att använda det man har, fixa det om det går sönder och vara nöjd trots att det är slitet. Det är en tidens gåva - ödmjuk skönhet.

Bästa sättet att leva enligt den här principen är att använda det man har, köpa på loppis eller på begagnatmarknaden. När man köper nytt försöker man välja det som kan åldras med värdighet. Själv har jag en längre tid sökt en förvaring till barnens utklädningskläder men ingenting har känts som ett bra alternativ. Plastlådor eller rangliga ställningar tilltalar inte. Dessutom har det mesta varit för litet. Men så här om dagen hittade jag det jag sökte på torget i stan. En rejält stor "pärtkorg" med plats för alla kläder. Den kommer även att åldras vackert och den dag den gjort sitt kan den eldas upp. Priset var 30 euro - och det för en korg som är tillverkad för hand och närproducerad! Glad blev dottern och glad blev jag. Nu doftar det färskt trä i dotterns rum och vi slipper utklädningskläder på golvet. (Ja, jag sökte faktiskt igenom uthusen efter något gammalt att använda först, men inget fanns som var tillräckligt stort).

Vi har mycket i vårt hem som börjar bli nött och slitet, vi har ju bott här i 15 år nu. Men vi ska fortsätta sköta om det vi har, säkerligen renovera en del, köpa något nytt - men också njuta av det slitna. Att något blir slitet är ju ett bevis på att det bor och lever människor här. Så nu ska jag ännu mer bejaka förfallet och den ödmjuka skönheten!

Till min vän

Din blick.

Ditt leende.

Värmen i din kram.

Känslan av gemenskap.

Vi talar om yta och djup,

men hjärtats tysta samtal är det som lämnar spår av glädje.

Så skiljs vi åt men känslan lämnar kvar.

Man säger att Jesus är vår vän - det är vänner som du som får mig att förstå vad det betyder!

Kontemplation

"En inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga"

En bild för hjärtat

Ibland vill jag frysa några bilder, få dem att stanna för evigt i hjärtats album.

Hallen hos oss igår kväll

pallen överfull av avgasdoftande mopedkläder

hjälmar på rad

kängor med snö som smälter och bildar små pölar på golvet

Vardagsrummet fullt av gängliga tonårskillar som spelar brädspel

Tystnaden i köket när de äter våffla efter våffla med glass och hemmagjord sylt

Skratten och pratet från sonens sovrum där alla sitter på golvet

Vi drar oss undan och går till sängs

innan jag somnar tackar jag för att jag får vara med om det här

lite sorgset medveten om att denna tid snart är över!

En liten utmärkelse

Har fått en award - en utmärkelse av Ingela för min blogg - TACK! Men nu kommer det svåra, och det är att jag ska berätta sju sanningar om mig själv....

• När jag var liten ville jag hemskt gärna ha en elefantunge och börja spela dragspel!
• Älskar att bli kliad på ryggen eller i håret
• Är en livsnjutare som gärna sätter lite guldkant på vardagen (kanske för ofta...?)
• Skulle gärna gå en pilgrimsvandring, modell längre
• Målar akvarell - när jag hinner
• Tycker om att bygga, både hus och möbler
• Älskar min familj

Just nu sitter jag nöjd och belåten med en te-kopp i handen. Yngsta dottern ville muntra upp oss en lite trist måndagskväll och bakade en kladdkaka. På dörren till köket stod det "Måndagsmys - börjar 19 och slutar när du vill gå (som vi hoppas att du inte gör så fort)! Livsnjutargenerna har kanske gått vidare...

Jag vill ge denna award vidare till en blogg som under det gångna året inspirerat mig att utveckla mitt fotograferande och det är till en annan Ingela!

Lite uppmuntran förgyller vardagen! Kram på er alla!

Idag dansar jag

Idag dansar jag

lätt, lätt hoppar jag över golvet

snurrar, flyger, svävar

Inget når mig

inte gårdagens bekymmer

inte heller morgondagens oro

Idag dansar jag

Tystnad

De yttre intrycken går ganska lätt att stänga av

man slår av tv, radio, datorn och uppsöker enskildheten

Det är den inre kvarnen som inte låter sig stängas av så lätt

Den mal och mal

Varför, vad, hur, när, om, ifall, kanske....

Det är först när den stannar som jag upplever den riktiga tystnaden

tystnaden som saknar ord

tystnaden som ger vila

tystnaden som låter mig ana någon

- någon som låter mig vara som jag är

utan att prestera en tanke eller ett ord

Ett ordlöst intet

En ordlös nåd

Värme

Känner värmen ifrån dig

stråla mot mig

tina min frusna kropp

liva upp min själ

och väcka min ande

Värme gör det omöjliga möjligt

får livet att gro

Hjälp mig

att som dig

sprida värme

där livet är fruset

Ett år

Tänk, nu har jag bloggat i snart ett år! På fredag har det gått ett år sedan jag påbörjade min blogg. Det var ett försök som jag inte hade en aning om hur det skulle utfalla. Jag har skrivit mer än jag någonsin gjort tidigare, i alla fall offentligt... Jag har också utmanats i mitt fotograferande och tycker det varit roligt att ha en möjlighet att visa mina bilder. Men nu och då slås jag av tanken att jag kanske inte ska hålla på med det här.... är det någon som vill läsa det jag skriver? Men jag är glad för alla er som på olika sätt uppmuntrat mig att fortsätta. Jag får se hur jag går vidare...

Men tänk att det redan gått ett år....

En helkväll på Gustafssons In

På måndagkvällen löste vi in vårt presentkort som vi fått i julklapp av våra äldre barn - en helkväll på Gustafssons in. Det blev en kväll att minnas! Gustafssons in var en restaurang som uppstod för en kväll (med hopp om flera!) och namnet syftar till ett tidigare släktnamn. Det som mötte oss när vi kom var fin service, otroligt god mat, nostalgimusik, vacker dukning, trevligt sällskap, film... ja allt som gör en kväll alldeles underbar. Samma julklapp hade svåger med fru fått av sina barn och de delade kvällen med oss - trevligt! Kusinerna gjorde ett strålande jobb tillsammans och vi fick en minnesvärd kväll

- TUSEN TACK!

inget annat

Med åren har bilden blivit tydligare:

Ett sprucket kärl, en gisten dörr, ett ljus som inte lyser...
Viljan att fungera finns men bristerna gör det svårt,
ibland rent omöjligt.
"- Och det här kallar du ett mästerverk?"
säger jag med en djup suck och vänder mig om.
Långsamt går jag min väg,
hopplösheten slå sina vassa klor i mig.

Då hör jag Honom säga:
"- Det är min kärlek som gör dig till ett mästerverk - inget annat".

Mera vinter...

Idag har kölden varit barmhärtigare och jag vågade mig ut på en långpromenad längs "ådron", vårt närmaste vattendrag. Solen sken och kölden bet i kinderna, men det var så bedårande vackert att promenaden blev mycket längre än jag först tänkt. Snön knastrade under skorna och små iskristaller flög iväg när jag gick och fick det att låta som rasslet av siden och tyll.

Vinterns näckrosor

Isiga alkottar som värmer sig i solljuset

siluett i skymningen

En vit vinter

Inte lika lätt som andra årstider att föreviga allt vackert. Vitt på vitt är svårt. Men här kommer i alla fall några bilder från ett skönt jullov. Idag var vi en tur till vår sommarstuga och tog vårt eftermiddagsfika där, nu är det inte långt kvar till sommaren.... ;-)